Falling apart

Jag citerar mig själv från mitt första inlägg:

"Jag har på senaste tiden blivit inspirerad av olika bloggare runt om i landet, vilket är anledningen till att jag själv ska börja ta det på större allvar och sprida mina ord, åsikter och budskap över nätets alla hörn, kanter och dimensioner. "

Yeah riiiight!!

Satan i gatan vad jag har tagit denna bloggen på allvar. Det är 19 dagar sedan jag skrev nånting här, och då var det knappt något intressant alls. Vafan, är mitt liv/jag/ mina intressen verkligen så jävla tråkiga att jag inte har haft någon som helst lust att skriva en endast liten rad om det på en evighet? Jag borde ha utnyttjat den sista tiden som jag ens har tillgång till bredband 24/7. Men nej då, jag sitter bara i mitt "hörn" och håller allt för mig själv. Jag vill leva, skrika, bli hörd, sedd, ja typ allt...som precis alla andra vill, minst lika mycket som jag själv.

Men så länge jag bara sitter och trycker på mina känslor, tankar och åsikter kommer mina önskningar aldrig att slå in. Jag måste våga ta fler steg, inte stå och stampa på samma ställe, även om jag vet att det stället är säkert. I alla fall för stunden. Men det räcker tydligen för att man ska känna sig trygg i nuet. För det är där jag lever, i nuet. Planerar knappt något för min framtid, rädd för att mina planer misslyckas. Jag måste våga göra misstag. Man får väldigt mycket nyttig erfaraenhet av att begå misstag. Kan nog fan påstå att man lär sig mer av att misslyckas än av att lyckas. Men så länge man inte vågar ta de där extra stegen, vågar gå längre än vad man ser utav sin väg, vågar göra misstag, så kan man inte få denna ovärderliga erfarenhet som jag talar så varmt om.

Frågan är, hur fan ska jag samla mod till att ta dessa stegen? Hur ska jag bli motiverad till att våga lära mig?

Ett avlägset rop, som tycks vara "hjälp", ekar i det dunkla ljuset, även kallat mörkret.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0