Toxic Antidote

Det mesta känns betydligt bättre idag. Det är små speciella detaljer i vardagen, eller vilken annan dag som helst egentligen, som gör att ens bekymmer går att hantera. Inget nytt eller gammalt problem har väl egentligen blivit löst under senaste tiden. Känns mer som om de bara har blivit fler, en oändlig hög kan tyckas. Men ändå går det att hantera. Igår/för några/dagar sedan/för nån vecka sedan kändes det som om jag inte alls skulle kunna hantera allt som bara snurrade runt i skallen. Totalt jävla kaos. Inte så att det är mindre kaos nu.  Dock mer hanterbart sådant. Jag känner mig inte trygg, men ändå okej. Ett lugn av nåt slag. Lugnet före stormen? Efter stormen, kanske? Det känns lugnt iaf.

Det är inte konstigt att jag reagerar som jag gör. Precis som i gott som alla andra har även jag haft skit att stå ut med. Mobbning, olycklig kärlek, allmänt psykiskt nedstämd, djupa tankar kring livsexistensiella frågor. Det är lätt hänt att gå vilse bland tankarna. Och ibland tänker jag helt klart för mycket. Överanstränger mig själv helt i onödan. Speciellt vid attraktion till andra människor. Kärlek, ett fenomen jag sällan upplever. Jag kan peka på två tillfällen då jag känt stark kärlek. När jag var sjutton år gammal var en gång. Och just nu är även en av dessa två. Må vara olycklig, men ack starka känslor trots allt. Jag vet att sådana känslor kan svalna med tiden. Inte försvinna 100%, men ändå svalna såpass mycket att man kan leva med dem utan bekymmer och onödigt drama. Såklart vill jag mer än bara vänskap, men ett steg i taget. Och vänskap är mycket mer värt än inget alls. Finns gott om människor man aldrig träffar, så att ta vara på de man har är viktigt.

Livet är fullt av hinder, men jag vägrar låta mig stoppas. Jag ger mig aldrig. Jag har varit så jävla djupt nere i mina tankar att jag logiskt nog enligt många troligtvis gått i självmordstankar. Så har det aldrig blivit dock. Jag har aldrig någonsin velat avsluta mitt liv. Dock har jag lekt med tanken om hur man skulle kunna göra, samt hur folk i min närhet skulle reagera. Men aldrig tänkt att det är något jag vill utföra. Aldrig ens skurit mig själv med kniv eller rakblad. Hållit båda delarna mot både armar och hals, lite för att få adrenalinet att pumpa, lite för att känna den kalla metallen mot huden. Men aldrig har tanken att faktiskt låta bladet snitta upp huden korsat mitt sinne. En del skulle väl då påstå att jag inte varit så djupt nere som jag påstår. Skitsnack. Det handlar inte om det. Det handlar helt om att lyckas ta kontroll över sig själv. Det är svårt, men ett måste för överlevnadens skull.

Men jag förstår tanken bakom att de/ni som har fått för er att skära sig själv. Min teori är att man blöder på insidan, mentalt, vilket inte går att visa alla gånger. Svårt att förklara. Nödlösningen blir att skapa ett sår på utsidan. Dock krockar det ofta med ångest och rädsla efteråt, och man vågar ändå inte visa vad man gjort. Men tro mig, jag förstår.

Höga toppar, djupa dalar. Så vill jag beskriva mitt sinne. Den kärlek jag känner är helt fantastiskt stark. Euforin är på topp när det väl gäller. Men motsatsen gäller dock vid motgångar. Och det kan slå till på bara några minuter. Plötsligt sitter jag där med mitt sinne djupt nere i ångest, tårar rinner som vattenfall över kinderna. Allt känns värdelöst. Men ändå kämpar jag på. Dock går det till överdrift när jag försöker förklara hur det ligger till i dessa situationer. Text. Text är svårt att förstå. Jag föredrar helt klart att prata med människor irl. Höra röster, se kroppsspråket. Se ansiktsuttrycken. Det är vad jag värderar i ett samtal. Det är så lätt hänt att missuppfattas. Jag missuppfattar allt för ofta pga av för mycket textbaserad kommunikation. Och många andra missuppfattar även mig. Det gör ont.

Jag är inte den mest sociala typen alla gånger. Jag har lätt för att dra mig undan. Det är en överlevnadsinstinkt. Jag försöker skydda mig själv. Från vad, egentligen? Vad jag egentligen behöver är ju kontakt. Direktkontakt! Men det är lättare att fly. Framförallt när man sitter och petar på tangenterna framför skärmens sken mitt i natten. Men de flesta som faktiskt har vågat satsa på att lära känna mig, som vågat släppa in mig vet att jag kan tala för mig. Vet att jag kan öppna upp. Och när jag väl öppnar upp gör jag det ordentligt. Kan tyckas vara för mycket ibland. Man blir trots allt så jävla sårbar. Och pang säger det bara, så sitter man där med hjärtat krossat i handen. Vet inte vart man ska ta vägen. I ren desperation försöker laga vad man själv tror sig ha slagit sönder. Allt blir värre. Ännu mer desperation. Ännu mer ångest.

Det är inte alls min mening att försöka bortförklara hur jag har betett mig genom åren. Jag har varit en rätt dålig vän många gånger. När folk har haft starkt behov av min närhet har jag flytt då jag känt mig hotad själv. Rädd. För vad? Mig själv? Att göra fel? Hellre begå misstag än att tiga. Jag öppnar hellre upp än att stänga inne, men ibland går det inte hela vägen. Jag vet att det finns en del nära personer som jag sårat genom att ignorera meddelanden osv. Har även fått lida som fan av det själv. Men tro mig, jag vill så gott som alltid lyckas nå fram, bara det att jag inte alltid klarar av det själv.

Det finns ett par speciell personer jag är mycket tacksam att jag fått träffa och lära känna. Ett par till jag gärna vill lära känna bättre. En del som jag inte längre har kontakt med. Jag saknar er alla, väldigt ofta.  Ni vet säkerligen redan vilka ni är. Tänker inte slänga ur mig namn här. Men så har jag även annat att tänka på om vardagarna. Svårt att få allt att gå ihop. Men jag vill försöka så gott det går.

Nu måste jag verkligen försöka sova. Natten till måndag blev det inte alls mycket sömn. Låg med ansiktet intryckt i kudden med tårar för att jag kände mig i vägen och bara åt helvetes för mycket ångest. Olycklig kärlek har den effekten på mig. Men det känns bättre idag, som sagt. Godnatt, sov gott, kram, puss och allt som hör till.