Toxic Antidote

Det fanns en gång en tjej i mitt liv, en underbar vän, som jag förälskade mig i.
Blev rent av helt galet kär. Men som vanligt var jag blyg nåt så in i helvete.
Försökte gång på gång hitta det rätta tillfället att uttrycka mina känslor.
Undertiden växte iaf vänskapen, och det kändes bra.
Till slut vågade jag säga att jag gillade henne extra mycket.
Tror bestämt jag använde ordet kär, något i stil med "jag tror jag är kär i dig".
Detta fick henne att backa undan, något jag inte alls väntade mig.
"Jag vill inte att vi ska vara mer än vänner" sa hon.
Kontakten sviktade en hel del efter det.

Ett par dagar senare fick jag veta att hon faktiskt börjat gilla mig mer o mer,
och att hon tidigare var beredd att ta relationen ett steg längre.
Men när jag uttryckte mina känslor så blev hon rädd, mest för att hennes känslor inte alls var lika starka, och att hon inte längre vågade ta ett steg som hon tidigare tänkt.
Vi blev båda tvungna att försöka kväva dem känslor vi hade för varandra om vi skulle fortsätta umgås.

Jag lyckades till slut trycka undan känslorna så mycket att det knappt fanns några kvar.
Det gjorde givetvis väldigt ont hela vägen. Kändes helt sjukt att man skulle behöva dölja vad man kände bara för att få vänskapen att överleva. Det blev även så att jag inte längre vågade uttrycka hur mycket jag uppskattade hennes sällskap, bara i vänskaplig mening då. Rädslan att mista en god vän var så stark. Allt för stark.
Och eftersom jag tryckte undan alla dessa positiva känslor och tankar jag hade i samband med med henne, så tog alla dem negativa större plats i mitt liv.

Många år har passerat sen dess.

Nuförtiden vågar jag knappt säga nåt i stil med "du är en av dem bästa vänner jag har" eller "fan vad jag trivs i ditt sällskap" till en vän som råkar vara av det motsatta könet. Jag vågar inte längre lita på att det inte kan misstolkas, även när jag förklarar läget.
Jag vet inte när, om eller hur jag kommer kunna återhämta mig efter alla sociala stup jag trampat över. Tids nog kanske det löser sig. Men hittills har det slutat relativt lika illa.

Det är den så kallade "dan före dopparedan".
Det är den här tiden på året igen,
då man tydligen skall känna värmen och glädjen
som om det vore en enda stor, varm och gosig filt virad runt kroppen.
Den tiden på året då man skall ge, ge, ge och få, få ,få.
Den tiden på året då man "får" njuta av allt gott som erbjuds här i världen,
den tiden då det är okej att frossa tills man knappt kan ta ett enda andetag till.

En gran skall avverkas, trasslas till med plastigt bling-bling
och slutligen förnedras med skräniga röster,
tafatta fotsteg och ryggknäckande hopp.
Kål skall både kokas och stekas, fingerkorta korvar smekas.
Köttiga bullar, parallellt med folket rullar.

Stress, kyla, olyckor.
Sägs att alla goda ting är tre.




Nej, jag är inte bitter, inte hatar jag julen heller.
Måste dock inte betyda att jag älskar den.
Får man inte vara neutral längre?
Allt uppfattas som svart eller vitt, tyvärr.
Även om jag är deppig och allmänt nere
kan jag fortfarande visa glädje under julen.
Bara för att jag verkar kall och trist på ytan
betyder det inte att jag verkligen är det.
Men tyvärr är det så dem flesta bemöter mig, ser mig, tar avstånd från mig.
Jag kan, tro det eller ej, glädjas av alla juleljus, allt julpynt, all den goda maten.
Jag kan glädjas av alla de glada och varma miner runtomkring.
Jag finner glädje och värme via människorna i min närhet, mina nära o kära.

Från djupt nere i mitt bultande hjärta,
(och ja, jag menar det verkligen)
önskar jag er "alla" en riktigt kul jul!

Tusentals tankar ekar i ett förvirrat, trasigt, rubbat, egocentriskt sinne.
Solen värmer, bländar, svider i ögonen. En tår rinner över ena kinden.
Trots allt är det bara på grund av solen.
Ögonen behöver återigen vänjas vid solljus.
Benen värker, mer regelbunden belastning behövs.
En lång och krokig väg ringlar sig fram.
Blicken är fäst i marken, men inte rakt ner utan ett par meter framför.
Nacken blir bara lidande annars.
Omgivningen är inte alls ointressant, men läggs inte märke till, ty tankarna har en egen väg.
Inte en levande människa syns till.
Blicken höjs i takt med att havet blir allt mer synligt.
Dess horisont lockar mer än vanligt.
Ändå är det inte förbi den målet bör läggas.


People can no longer cover their eyes,
If this disturbs you then walk away!


Nynnar, viskar, "skriker", mumlar.
Bäst att hålla tonen nere, någon kan ju höra.
Vore inte bra om någon hörde.
Hårda riff. Tunga baskaggar. Skärande melodier.
Texter om krig, ond bråd död, kärlek, sorg, glädje, ett nyfött barn, en hemsk våldtäckt.
Ord som reflekterar ett liv som varit, ett liv som är, ett liv som komma skall.
Allt ekar. Upprepas om och om igen.
Varje tanke, varje ord, nöt det in på djupet.


FUCK IT ALL! FUCK THIS WORLD!
FUCK EVERYTHING THAT YOU STAND FOR!
DON'T BELONG! DON'T EXIST!
DON'T GIVE A SHIT!
DON'T EVER JUDGE ME!


Musik, universums bästa drog, så jävla underbart.
Höjer volymen i hopp om att tankarnas röster ska dämpas.
Det hjälper mirakulöst bra.
Bara låta allt vara för en stund.
Det har gått en väldigt lång stund.
Var går gränsen för "en stund"?
Deadline!
Prestationsångest!
"Tävla mot dig själv, inte mot andra."
Aka; "Sluta agera mänskligt."


Wake in a sweat again
Another day's been laid to waste
In my disgrace

Stuck in my head again
Feels like I'll never leave this place
There's no escape

I'm my own worst enemy


Finns mycket mer att skriva, med alla kluvna inräknade tankar.
Men kan inte riktigt översätta allt till text, än.

Första veckan av denna terminen avklarad. Ett gäng kvar. Nu flyr jag problemen med lite digital underhållning.
Ovanligt? Nej, inte det minsta. Men jag föredrar att göra det som faller mig i smaken för stunden, även om det inte skulle skada med lite bättre planering.
Vem vet vad som komma skall. Den som lever får se. Ganska svårt annars. Massa självklarheter som bara strömmar ut. Mjölk surnar i solsken.
Kalleponcen signing out.

Snart gått ett helt år sedan jag senast uppdaterade bloggen. Så kan det gå när man inte  har internet tillgång 24/7/7. Men jag har trots allt fått en helt ok tillgång igen. Nämligen högre internet behörighet hos arbetsförmedlingen.
Jag fick tydligen lite användning av dem trots allt. Har annars bara fungerat som ett slappt bollplank.

Så vad har hänt i mitt liv sen senast?
Inte  mycket kan jag lova. På tok för lite än vad jag hade tänkt mig.
Hade för det första tänkt fortsätta plugga på katrineberg, men ack nej jag kom  inte in, för få platser.
Poppis ställe. Efter det har jag gjort några(på tok för lite) försök att skaffa jobb. Inte lätt när man för det första inte 
några meriter eller referenser. Hoppas på sommarjobb nu, det som ligger bäst till.

Annars har det inte varit någon större skillnad. Har, som vanligt, tagit dagen som den kommer.
"Den dagen, den sorgen" har jag gått och tänkt om det  mesta. Måste fan börja ta tag i saker och ting.
Allt är lättare sagt än gjort.

Eller jo, min cykel har krånglat. Kedjan har hoppat, men det ska fixas.

Jag citerar mig själv från mitt första inlägg:

"Jag har på senaste tiden blivit inspirerad av olika bloggare runt om i landet, vilket är anledningen till att jag själv ska börja ta det på större allvar och sprida mina ord, åsikter och budskap över nätets alla hörn, kanter och dimensioner. "

Yeah riiiight!!

Satan i gatan vad jag har tagit denna bloggen på allvar. Det är 19 dagar sedan jag skrev nånting här, och då var det knappt något intressant alls. Vafan, är mitt liv/jag/ mina intressen verkligen så jävla tråkiga att jag inte har haft någon som helst lust att skriva en endast liten rad om det på en evighet? Jag borde ha utnyttjat den sista tiden som jag ens har tillgång till bredband 24/7. Men nej då, jag sitter bara i mitt "hörn" och håller allt för mig själv. Jag vill leva, skrika, bli hörd, sedd, ja typ allt...som precis alla andra vill, minst lika mycket som jag själv.

Men så länge jag bara sitter och trycker på mina känslor, tankar och åsikter kommer mina önskningar aldrig att slå in. Jag måste våga ta fler steg, inte stå och stampa på samma ställe, även om jag vet att det stället är säkert. I alla fall för stunden. Men det räcker tydligen för att man ska känna sig trygg i nuet. För det är där jag lever, i nuet. Planerar knappt något för min framtid, rädd för att mina planer misslyckas. Jag måste våga göra misstag. Man får väldigt mycket nyttig erfaraenhet av att begå misstag. Kan nog fan påstå att man lär sig mer av att misslyckas än av att lyckas. Men så länge man inte vågar ta de där extra stegen, vågar gå längre än vad man ser utav sin väg, vågar göra misstag, så kan man inte få denna ovärderliga erfarenhet som jag talar så varmt om.

Frågan är, hur fan ska jag samla mod till att ta dessa stegen? Hur ska jag bli motiverad till att våga lära mig?

Ett avlägset rop, som tycks vara "hjälp", ekar i det dunkla ljuset, även kallat mörkret.

Det har varit en väldigt varm dag, så jag höll mig inne största delen. Man får ju fan värmeslag annars. Öppnade fönstret för att få lite frisk luft, men det enda jag fick var varm luft som strömmade in i det redan ljumma rummet. Men ikväll har det varit väldigt behagligt i alla fall.

Var till och med iväg ner till "Petters brygga" ikväll för att ta ett litet dopp. Mina härliga vänner, Robin och Patrik, gjorde mig sällskap. Eller det var rättare sagt jag som gjorde dem sällskap, var ju trots allt Patrik som ringde och frågade om jag skulle hänga på.

Det lustiga är att jag tidigare under dagen funderade över om man skulle ta o bada, antingen senare under dagen eller imorgon. Det blev som sagt idag(ikväll). Vattnet är helt ok, dock skulle det inte skada om det var lite varmare. Men det är ju trots allt bara början av juli ännu. Brukar mest bada i slutet utav månaden och i augusti. En jävla massa maneter fanns det också. Usch säger jag om det. Gillar inte maneter. Vet inte varför, men har aldrig gjort det.

Synd bara att jag råkade sparka till en sten under vattnet när jag skulle upp på bryggan igen, annars hade jag gärna simmat mer ikväll. Blev ett litet, men ändå rätt så irriterande, sår på insidan av vänsterfoten. Härligt det kändes när man kom upp också, den sköna känslan av salt som ligger kvar och skaver i såret. Men en snabb sköljning och ett litet plåster, när jag kom hem igen, så löste det sig.

Lyckade rota fram ett par, helt ok, snygga solbrillor, som kom väl till pass.
Vad tycks? :P


Glad sommar!

Webbdesign har alltid varit ett litet intresse hos mig, dock har jag inte gjort några större verk, än. Men det beror i och för sig på att jag inte har lagt så stor tid till att lära mig mer inom ämnet, utan bara studerat andras verk och experimenterat med färdiga mallar.

Men jag kommer tids nog att skapa något helt eget, på en egen domän givetvis. Ge mig bara lite mer tid så ska det lösa sig. Dock har jag all tid i världen när jag tänker efter, men ska väl bara lyckas få lite mer motivation till det också. Sen kommer jag dessutom att vara utan bredband inom kort, vilket suger en aning. Men det ska nog lösa sig.

Apropå experimentera med färdiga mallar, så har jag lekt lite mer med denna bloggens kodmall. Inget avancerat, men det ser i alla fall lite bättre ut än vad det gjorde tidigare. Ska pilla lite mer med det senare, så fort jag kommer på hur jag ska lösa mitt nästa mål med designen. Det blir väl att kolla W3 lite för tips och inspiration till en lösning.

Dator och tv-spel är fan det roligaste som finns att sysselsätta sig med. Iaf tycker jag det, och säkert många andra med för den delen. Extra roligt är det såklart, som med det mesta man gör, när man har fler personer att dela glädjen med. Vi var ett gäng gamla härliga spelare, hemma hos en gammal klasskamrat från grundis, som satt(själv låg jag skönt ner i en mjuk säng ;P) och lirade lite tv-spel.

Det blev lite av varje, bland annat Halo 3 och Gears of War, båda väldigt roliga actionspel till Xbox360. Blev dessutom lite av klassikern Pokémon till NDS också, härliga minnen jag har av det spelet må jag säga. Får hoppas på lite Mario Kart med inom en snar framtid. Det är ett av de bästa partyspelen som har utvecklats sedan mitten av nittiotalet. En klassiker som aldrig dör ut är också Mario Party, vilket säger sig självt att även det är ett underbart partyspel.

Men resten av kvällen får det bli lite av mina nyare favoriter, med bland andra The World Ends With You och Final Fantasy Tactics A2, båda spelen till den underbara maskinen Nintendo DS.


(Bilden är horisontalt spegelvänd. Fråga mig inte varför det blev så.
Men det ser bra ut ändå, även om jag inte är vänsterhänt,
så som det ser ut att vara.)

Ärligt talat, varför i helvete kan inte folk ta och försöka uppföra sig när man har konversationer online. Jag menar rent allmänt, var som helst, på vilken site eller i vilket spel som helst, som ger en möjlighet att kommunicera med andra människor. Jag är så jävla trött på alla fega kräk, som sitter bakom sina skärmar och bara pumpar ut skit, anklagelser, trakasserier etc, mot oss som försöker uppföra oss och driva ett vettigt samtal så gott vi kan. Det händer hela tiden, överallt, på de flesta nätgemenskaperna, chatter, online spel.

Spelade precis lite DotA(defence of the ancient), som är en inofficiell karta till spelet Warcraft 3.
Det hela går ut på att man är ett lag på 5 personer som ska besegra ett motståndarlag, givetvis med 5 personer i med, genom att förstöra deras tron/träd(beroende på vilken sidan man spelar) med hjälp av sin karaktär som man kontrollerar med musen och, om man så önskar, via tangentbordet också.

Grejen är det att i nästan alla matcher som man deltar i så finns det oftast minst en person som beter sig som ett jävla svin, bara klagar på minsta lilla jävla misstag man gör. Om man gör något bra så får man en liten kort kommentar om det, men om man råkar göra ett enda litet jävla misstag så får man läsa en hel jävla uppsats om det, från just en sådan person.

Även om jag själv, så ofta jag bara kan , uppträder på ett artigt sätt, svarar med rimliga och rättvisa meningar, så fortsätter asen bara med att klaga och bete sig som småbarn med sina barnsliga och omogna kommentarer.
Det är fan ta mig patetiskt att andra människor inte kan bete sig som vanligt, om de nu beter sig bättre i vanlig fall vill säga, även när de snackar med någon/några online. De ser tydligen internet som sitt egna lilla skyddsnät, som att det är ok för dem att bete sig hur som helst bara för att man inte kan se eller veta vad det är för person i verkligheten.

Och alla dessa idiotiska förkortningar i chatspråk, som dessutom "förnyas" hela tiden och vrids o vänds på så att man till slut inte längre vet vad det betyder. Bara lägg ner. Det mesta man vill ha sagt kan man ärligt talat ta och skriva fullt ut. Det är i vissa fall som jag tycker att det är ok att förkorta ord och uttryck man gör, men försöker själv att hålla mig till vanligt språk så gott det går.

Som sagt, detta beteende kan hittas i stort sett överallt på nätet där det är möjligt att kommunicera med andra. Jag önskar och hoppas på att en vacker dag kommer där man får se mer av det mogna snacket på dessa platser.

Jag undrar hur väl jag skulle må om jag inte fick min dagliga dos av musik? Jag skulle förmodligen inte må så värst bra utan den kan jag lova. Det spelar egentligen ingen roll vad det är för musik, även om jag för det mesta lyssnar till det flesta formerna av metal, rock och punk. Kan till och med tänka mig att lyssna på R&B och hip-hop, om det skulle vara så att jag inte har tillgång till någon annan musik. Men vanligtvis undviker jag just den typen av musik.

Många säger att det som jag lyssnar på till vardags bara är oväsen utan mening och innebörd av något slag. Men så är icke fallet för min del. Är man van vid melodic death metal, hardcore, metalcore så har man inga som helst problem med att urskilja alla de sköna riffen och framför allt texterna. Sångtekniken growl, som oftast används inom dessa genrer, uppfattas av många som oljud utan ord, eller att det som sjunges bara handlar om onda saker så som död, krig, våld, att sälja sin själ till satan etcetera. Faktum är att det är väldigt få låtar som har sådana texter. De flesta banden som jag lyssnar på sjunger mycket om olika typer av problem i livet och världen, och hur dessa kan lösas, både stora som små, allt är välkommet. Det finns en hel drös med texter som är emot just det som folk tror att dessa band försöker driva fram.

Ta System of a Down t.ex. Deras låt "Boom!" handlar inte om att starta krig, utan raka motsatsen. Själv ser jag inget hotfullt i den texten. Dem försöker enbart uttrycka sina åsikter om krig.

Modern globalization, coupled with condemnations.
Unnecessary death, matador corporations,
puppeting your frustrations with a blinded flag.
Manufacturing consent is the name of the game.
The bottom line is money, nobody gives a fuck!
4,000 hungry children leave us per hour from starvation,
while billions are spent on bombs, creating death showers.

System of A Down - Boom!
(Embedding disabled by request)

Mitt favoritband, Arch Enemy, gör många texter om hur vi lever idag, hur vårt samhälle ser ut och om hur vi kan göra förändringar i det bara vi tar ställning i frågorna. En del texter är också vinklade på ett sådant sätt som kan göra en rätt så deppig om man tar det på fel sett eller inte läser lite mellan raderna. Låten "Revolution Begins" budskap är att man alltid har en chans att göra en förändring i sitt liv, bara man själv vill så finns det hopp. Man ska själv få bestämma över sitt liv.
Arch Enemy - Revolution Begins


Det var nog allt från mig denna lugna natt.
Hare kanin.

Idag har solen visat sitt varma leende i stort sett hela dagen, men jag har ändå inte satt min fot längre än till balkongen. Jag borde kanske ta mig en riktigt lång promenix ut i den gröda gröna bushen, men känner dock inte för det. Det har ju trots allt börjat blåsa igen, och jag känner inte för att leka levande drake, även om jag brukar njuta av vinden som drar genom håret. Det får nog bli en runda lite senare, om det slutar blåsa vill säga. Annars så får jag vänta tills imorn. Men en liten utflykt mot balkongen kan det nog bli igen. Heja vad spännande.