Kärleken lever vidare

En del frågar hur det kommer sig att jag bara haft ett kortvarigt förhållande hittills i livet. 

Ett svar är att jag sällan blir kär, och helt enkelt inte vill satsa på ett löst förhållande som inte betyder nåt. 

Kombinera det med samma svar jag brukar ge till frågan om varför jag inte haft fler och/eller längre anställningar;

ingen verkar våga ge mig en seriös chans. Våga ta steget och satsa.

 

Jag har varit kär totalt 4 gånger i mitt liv, varav en gång faktiskt ledde till mer än bara tankar. Kort, men ändå nåt mer.

Jag går och hoppas på att jag nån gång ska få en minst lika seriös chans i kärlekslivet som jag numera har fått i yrkeslivet. 

Hoppet lever alltid kvar. 

Hoppet i mig drivs av starka känslor.

Jag är kär! Mer än vad jag tidigare trodde var möjligt.

 

Till en början var det bara extremt överväldigande. Visste inte hur jag skulle hantera det, och allt blev bara stökigt. Var trots allt flertalet år sedan jag ens var i närheten av så starka känslor. En liten flört nån gång vid spridda tillfällen, visst det går att hantera utan problem. Men detta? Ja jo, klart att det går att hantera, man ska bara vara beredd på det också. Fast det är inte direkt lätt att göra sig beredd på kärleken. Såvida man inte aktivt letar, vilket jag aldrig gör. Det bara händer. Och pga tiden mellan gångerna orsakade känslorna en form av panik inom mig. Rädsla för att bli ratad, rädsla för att vad som såg ut att kunna bli en bra vänskap skulle fallera. Rädsla för att aldrig bli älskad eller bli kär igen om det inte funkade denna gången. Alla dessa jävla tankar på en och samma gång. Samtidigt om jag ska försöka hantera det faktum att jag är galet kär.Samt galen, men det är ett annat kapitel. ;D 

 

Så vad gör man? Låta känslorna dö ut? Glöden är inte längre en glöd, utan en kraftig brasa som sprakar till så fort man bara petar lite på den. Man kan alltid försöka kväva känslorna också. Dock skulle det innebära farväl till vänskap,samt att behöva känna sig helt jävla utfryst och vilsen för en längre tid. Nej, jag väljer faktiskt att låta hoppet leva kvar så länge det känslorna finns där. Det är trots allt det bästa jag har i livet. 

<3


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0